... fast att just den frasen kom spontant för att gratulera någon som är död känns ju onekligen lite bakfram...
Idag skulle min mamma fyllt 59 år. Grattis lilla mamma!
Jag saknar henne mer nu, när jag är vuxen och har egen familj, än jag gjorde när hon dött när jag var 15. I och för sig var omgivningen effektiv i sitt sätt att få mig att glömma så fort som möjligt och att lägga locket på alla känslor.
Men nu saknar jag Dig mamma. Saknar att ha en mormor till mina barn. De har de iof en, men hon är din gamla mamma, på snart 90 år och bor alldeles för långt här ifrån för att fungera som en närvarande mormor. Jag saknar så att få berätta om barnen, vad de gör, hur stora och duktiga de är. (fast det kanske du ser från din himmel?) Jag saknar att kunna ringa dig och fråga alla frågor jag har om Livet. Och jag saknar så att ha någon som är engagerad i mina barn. Någon mer än jag och deras far. De behöver fler vuxna än så i sitt liv.
Det var just det här som jag fick höra att du sörjde mest innan du dog. Att inte få se dina barnbarn växa upp. Inte få se mig o min syster bli vuxna.
