Snöigt
6 år sedan
onsdag 23 april 2008
onsdag 16 april 2008
Nautiska kuddvar
En beställning av en av mina goda vänner. De gör sig ännu bätte där de ligger nu, får nog ta med kameran dit nästa gång!
söndag 13 april 2008
onsdag 2 april 2008
Varför låtsas så många?
Jag kom att prata med en vän hur man uttrycker hur man mår. När man möter en bekant på stan, nån ringer, och frågan: Hur mår du? kommmer, så svarar man allt som oftast: Jo tack, det är så bra såååå! Oavsett hur man mår.
Det finns nog flera svar på den frågan, tittar man på hur det används i samhället kan man se att det är en del i hälsningsfrasen. Man förväntas fråga, och man förväntas inte svara som det är utan bara Jo tack bra.
Duktighets syndromet är nog ett annat. Att man förväntas må bra och vill vara den starka o den duktiga. Den som klarar gå igenom en öken storm utan att vara det minsta berörd. Det lustiga i det hela är ju att så många gör samma sak: håller upp en fasad inför varandra, om vi bara vågade släppa ner sköldarna lite så kanske vi skulle komma varandra närmre, öka förståelsen. Men å andra sidan: att släppa någon nära gör att man blir sårbar. Sårbar kan vara läskigt. Alltså fortsätter vi hålla upp våra sköldar....
Jag har just kommit på mig själv med att jag gör så för att jag inte vill erkänna för mig själv när jag inte mår bra. För att det är lättast så. För att då får jag fortsätta o gnälla inför mig själv, o slipper ta tag i problemet och ta ansvar för mig själv o mitt mående o mina känslor...Läbbig insikt värre, men det är ju Mig det handlar om...
En annan orsak som jag var väl medveten om då för ett antal år sen när jag gått in i väggen o mådde piss var att jag inte orkade med den förvirring det skapade hos den som frågat. Att de människor som inte klarade ta: Jag mår skit, bara försvann, och inte frågade nåt mer.
Det finns nog flera svar på den frågan, tittar man på hur det används i samhället kan man se att det är en del i hälsningsfrasen. Man förväntas fråga, och man förväntas inte svara som det är utan bara Jo tack bra.
Duktighets syndromet är nog ett annat. Att man förväntas må bra och vill vara den starka o den duktiga. Den som klarar gå igenom en öken storm utan att vara det minsta berörd. Det lustiga i det hela är ju att så många gör samma sak: håller upp en fasad inför varandra, om vi bara vågade släppa ner sköldarna lite så kanske vi skulle komma varandra närmre, öka förståelsen. Men å andra sidan: att släppa någon nära gör att man blir sårbar. Sårbar kan vara läskigt. Alltså fortsätter vi hålla upp våra sköldar....
Jag har just kommit på mig själv med att jag gör så för att jag inte vill erkänna för mig själv när jag inte mår bra. För att det är lättast så. För att då får jag fortsätta o gnälla inför mig själv, o slipper ta tag i problemet och ta ansvar för mig själv o mitt mående o mina känslor...Läbbig insikt värre, men det är ju Mig det handlar om...
En annan orsak som jag var väl medveten om då för ett antal år sen när jag gått in i väggen o mådde piss var att jag inte orkade med den förvirring det skapade hos den som frågat. Att de människor som inte klarade ta: Jag mår skit, bara försvann, och inte frågade nåt mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
